Javascript är inaktiverat

WERKÖFÖRELÄSNING - KARDIOVASKULÄRA VÅRMÖTETS HÖGTIDSFÖRELÄSNING
Svenska Kardiovaskulära Vårmötet har allt sedan 2001 bjudit in prominenta gäster att föreläsa till minne av
Lars Werkö. Föreläsningen hålls traditionsenligt i samband med invigningen av vårmötet under onsdagseftermiddagen. Många yngre kollegor saknar nog insikten om vem han var och vilken betydelse för svensk kardiologi han haft varför en beskrivning kan vara på sin plats.

Lars Werkö (1918 – 2009) måste betraktas som en av den svenska sjukvårdens största giganter, en person av ikonisk karaktär. I sin självbiografi, Det gäller alltid livet*, delar han in sitt liv i tjugoårsperioder. Den första i Karlskrona där han växte upp i ett köpmanshem, och avlade studentexamen. Den andra i Stockholm för medicinstudier följda av arbete på medicinkliniken vid St. Eriks sjukhus, och ett år vid Bellevue-sjukhuset i New York som ett givande intermezzo. De följande tjugo åren tillbringade han i Göteborg som professor i invärtes medicin och ledare av en klinik, som under hans ledning utvecklades till den ledande i landet och med ett betydande internationellt renommé. Den avslutande tjugoårsperioden återvände han till Stockholmsområdet för att åta sig en ledande roll inom läkemedelsbolaget Astra, bl.a. som ordförande i dess vetenskapliga råd. Sin enastående karriär avslutade Lars Werkö genom att lägga grunden till och utveckla Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering (SBU).

Sitt intresse för forskning och utveckling fick Werkö under tiden vid St. Eriks sjukhus medicinska klinik där en av hans mentorer, nestorn i svensk dåtida invärtesmedicin Hilding Berglund, via sina internationella kontakter erbjöd honom tillfälle att forska i New York under ledning av André Cournand, sedermera nobelpristagare för sina arbeten med hjärtkateterisering. Studier av tryckutvecklingen i lungcirkulationen och effekten av övertrycksandning ledde 1947 till en doktorsavhandling. Att tidigt få ta del av hjärtkateterisering lade också grunden till att han 1949 (tillsammans med Henrik Lagerlöf) upptäckte möjligheten att från spetsen på en kateter inkilad långt ut i en lungartär registrera en kurva motsvarande tryckutvecklingen i vänster förmak (pulmonary capillary wedge pressure), en metod som snabbt blev en rutinmetod inom kardiologisk verksamhet.

Fortsatt framgångsrik forskning inom inte bara lungcirkulationen utan även blodtrycksreglering samt medfödda och förvärvade hjärtfel ledde Werkö till en docentur 1951, och att 1956, redan vid 38 års ålder, utnämnas till professor i medicin vid Göteborgs Universitet och chef för medicinska kliniken 1 vid Sahlgrenska sjukhuset. Där ledde han utvecklingen av moderna diagnostiska metoder, etablerade specialkliniker (bl.a. för hjärtinfarkt och högt blodtryck) och initierade den mycket betydelsefulla epidemiologiska studien ”1913 års män” som undersökte hälsan hos 50-åriga män i Göteborg. Verksamheten blev med andra ord under hans ledning synnerligen produktiv och ledde till en betydande mängd internationellt uppmärksammade publikationer. Den attraherade ett stort antal unga medicinare som under hans ledning doktorerade och gick vidare till ledande positioner inom svensk invärtes medicin och kardiologi såväl kliniskt som vetenskapligt. Som ett exempel kan nämnas att landets fyra första professorer i kardiologi, varav denna biografis författare var en, inledde sina karriärer under Werkös skolbildande ledning.

Vid sidan av sin framgångsrika akademiska och kliniska verksamhet engagerade sig Werkö i ett antal organisationer av betydelse för den medicinska utvecklingen i Sverige. Bland ett mycket stort antal förtroendeuppdrag kan nämnas att han var ordförande för Sveriges läkarförbund 1962-66, ledamot av Statens medicinska forskningsråd 1965-71 och 1981-86, av fakultetsberedningen för medicin vid Universitetskanslersämbetet 1964-70, nämnden för läkares vidareutbildning 1969-75 och dekanus för medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet 1968-75. Vidare var Werkö en av initiativtagarna till den Svenska Kardiologföreningen, styrelseledamot 1947-63 och dess ordförande 1959-61. Av internationella uppdrag märks ledamotskap i världshälsoorganisationens expertgrupp för hjärt-kärlsjukdom (1959-87) samt styrelseuppdrag i International Society of Cardiology (1967-74).

Werkö lämnade den akademiska positionen vid Göteborgsuniversitet 1975 för att inta en plats som forskningschef vid läkemedelsföretaget Astra och under perioden 1976-86 vara ordförande i Läkemedelsindustriföreningen. 1987 var Werkö, tillsammans med Egon Jonsson, initiativtagare till Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering (SBU) och var dess ordförande fram till 1997, därmed konsoliderande sitt inflytande på medicinsk utvärdering och hälso- och sjukvårdens standard.

Vid 79 års ålder drog han sig tillbaka för att inleda en ny karriär som en mycket aktiv pensionär. Han utgav sina memoarer ”Det gäller alltid livet” år 2000 i vilka han speglar den medicinska utvecklingen från 1930-talet till år 2000 och reflekterar över sin egen roll inom forskning, facklig verksamhet och läkemedelsindustri. Werkö fortsatte sitt genom livet stora engagemang i sjukvårdsdebatten genom att publicera böcker och debattartiklar ända fram till sin död 2009.

Sammanfattningsvis var Lars Werkö en av den svenska medicinhistoriens mest mångfacetterade och inflytelserika aktörer – från akademisk pionjär och kliniker, via fackligt ledarskap och industriengagemang till grundare av SBU och en skarp debattör långt in i pensionsåren. Hans bidrag präglades av djup kunskap, mod att kritisera, och ett starkt känslomässigt engagemang för vårdens utveckling, etik och kvalitet.

* Apotekarsocieteten 2000; ISBN 91-8627-490-2